Början på slutet + ett bearbetat minne.

i mitt rum.

Idag är det endast en dryg månad kvar på min vistelse i Frankrike. Det blir mer och mer påtagligt för varje timme som går att snart är det över. Slut. Dags att åka hem, dags att återvända, att återgå.
   Hur blev det egentligen? Vad blev det av mig? Om jag ser tillbaka på mig själv för drygt åtta månader sedan ser jag att så mycket har hänt. I augusti var jag taggad. Taggad på ett nytt liv, nya erfarenheter, nya människor, men hela tiden också alldeles ofantligt livrädd för situationen jag hade satt mig själv i.
Jag minns första kvällen i värdfamiljen. Har aldrig känt mig så vilse. Vad gjorde jag? Jag kunde inte komma på något i hela världen att ägna mig åt i den kvällen förutom att stirra på mig själv i spegeln och fråga: "Varför?" Gjorde jag verkligen det här frivilligt? Jag var ställd. Kände mig inlåst. Visst kunde jag gå ner, men jag ville väll inte att de skulle se mig så första kvällen. Jag grät ju. Grät när jag tog fram kalendern för att frenetiskt räkna ut exakt hur många dagar jag skulle behöva stå ut i det här landet (kalendern håller fortfarande räkning, idag är 251 dagen!). "Midsommar!" tänkte jag och så kom känslorna flödande. "Jag kommer inte vara hemma till nästa midsommar", tänkte jag och kände paniken bulta. Sommaren kändes så långt, så långt, så långt borta.

Men, idag, nu i kväll är jag här. Fortfarande på samma rum, och sommaren känns helt plötsligt väldigt nära. Något som känns långt bort är den där paniken och rädslan som kom tillbaka i omgångar under hela hösten. Som bortblåst. Allt handlar om att vänja sig och jag är så otroligt glad att jag fått uppleva det. Känner mig så stark, så självständig.