Första stinget

Idag kände jag för första gången det jag vetat så länge att jag borde känna. Tills nu har jag varit glad när jag pratat om min hemresa. Kanske kommit av mig lite när folk sett så häpna ut, som om det undrar "Vadå, har du inte haft det bra här?". Jo, det är klart jag har, men jag kan väl fortfarande vara glad att komma hem? För så är det ju. Jag är nöjd med allt, året som varit men också med framtiden som väntar i Sverige. Men så vet jag att jag har haft det så himla bra nu de senaste månaderna. Lite väl bra nästan, detta borde jag inte kunna lämna så lätt, så här kommer det ju aldrig att bli i Stockholm. Men jag kände det liksom aldrig genuint, aldrig förrän idag. Idag vet jag att det är i princip över och det liksom stinger i mig. Jag är fortfarande här i staden där allt har utspelat sig, allt det roliga, allt det nya, och på ett sätt så händer det fortfarande, jag har inte åkt än. Men tanken på allt som händer i Paris just nu och som kommer hålla på hela sommaren och hela nästa år när inte jag är här är så himla jobbig. Jag skulle så himla gärna hålla kontakten och slippa säga "hej då för minst två år, jag kanske kommer tillbaka efter studenten".

It's always very hard for me to really feel something, genuinely, when I'm about to leave a place. But today, I felt it, and it hurts a bit.