Ninja Nina

Har gått två dagar i skolan sedan jullovet. Det är nitton timmar i skolan sammanlagt. Det har varit himla kul att träffa alla. Men lektionerna. Lektionerna, lektonerna, lektionerna. De spenderas med lite variation ungefär på samma sätt: kommer in, glad i hågen fullproppad med nya D-vitaminer och allt känns bra. Men någonstans under den andra timmen tappar läraren mig, inklusive min respekt. Börjar sluta med min favoritdagdröm där jag är med i en sådan där gammal ninjafilm, tar min sax, vässar den försiktigt under bordet, ställer mig upp blixtsnabbt och snärtar med handleden så att saxen tar så snabb fart att filmen måste börja gå i slow motion så man kan se hur den snurrar i luften i en perfekt rak linje (och gör ett sådant där långsamt svischljud) för att till sist träffa mitt i Madame X vänstra öga. Hon skriker till i ett djuriskt vrål och där slutar min fantasi att flöda, jag känner mig lite brutal. Men vad som är bättre än denna fantasi är verkligheten för jag har varit här så länge nu att jag förstått hur de tänker, dessa monster till lärare. Jag vet att jag inte håller med i deras sätt att tänka och att jag kan stå för det till hundra procent. Sedan jag kom till den insikten känns det som om jag ser igenom allt de gör, de skriker, bitchar och spelar besvikna för att vinna respekt (kanske för att de aldrig fått respekt på annat håll...) och det är jag som väljer om jag vill lyssna eller inte. Det är förvånansvärt enkelt. Jag får en känsla av överlägsenhet i ett system som är menat att trycka ner en så mycket som möjligt, för när du hittat vapnet har du hittat svagheten: likgiltighet. Reagera inte det minsta på det som ska skrämma dig, kränka dig eller hota dig och märk hur hela livet blir mer meningsfullt då det finns mer tid att tänka på vad som verkligen betyder någonting för dig.