Ett inlägg om min dag i självterapeutiskt syfte.

Har deltagit vid MR-dagarna idag på Kulturhuset och lyssnat till massvis med mänskliga rättighetersaktivister. Det har varit så mycket att ta in och när jag kommit hem, ätit och är mitt uppe i att processa all information så säger någon något, enligt mig, lite omänskligt och lite grymt och det blir droppen. En enorm våg av ilska, en mängd smällar i dörrar, diskmaskin, skåp, talrik, klamp i trappan, fler smällar i dörrar, ett långt tjut längst in i garderoben och några snyft senare sitter jag här framför datorn och känner att jag fan inte har rätt att sitta och grina över vad andra är utsatta för utan att göra något. Det jag kan göra just i detta ögonblick är inte mycket, men jag kan uppmärksamma för alla som tänkas läsa våra mänskliga rättigheter som alla verkar vara överens om borde gälla men som definitivt inte gör det för alla, inte ens i Sverige och i synnerhet inte i krigsdrabbade länder. Nu ska jag på teater, som om jag inte suttit och lyssnat nog för en dag.